Hoitajan tarinoita: Intensivvårdsavdelningen - Teho-osasto

HUOM! Alla suomeksi (kuvan alla)

Min första arbetsplats som sjukskötare var på intensivvårdsavdelningen. Jag hade inte ännu blivit färdig från sjukskötarskolan men fick sommarjobba som sjukskötarvikarie när nästan alla studier var avklarade. Jag jobbade på neurokirurgiska intensiv- och övervakningsavdelningen på Tölö sjukhus. Där vårdades främst opererade patienter med allvarliga hjärnblödningar eller hjärntumörer. 

Jag fick jobba tillsammans med en erfaren sjuskötare några arbetsturer, det var min inkörning. En vecka efter att jag börjat jobbet kom jag på min första nattur och skulle vara ansvarig för två medvetslösa/nedsövda hjärnoperade patienter. Det kändes överväldigande och till all lycka insåg min kollega situationen och tog över en av patienterna för det skiftet.

Under sommaren jag jobbade på avdelningen var jag ansvarig för mina patienters (1-2 patienter/skift) helhetsvård. Jag hade hand om intravenös medicinering och näring, övervakade andningen med andningsmaskin (respirator) och andra saker som tex blodtryck och blodsocker. Min viktigaste uppgift var ändå att se till medvetandenivån. Med 1-3 timmars mellanrum skulle patienterna väckas från sin nedsövning och jag skulle kolla ifall det skett någon förändring i medvetandet. Förutöver detta hade jag hand om grundvård såsom att tvätta patienten i sängen varje dag, tvätta tänder och hår samt raka patienten vid behov och att ta patienten med säng till olika undersökningar tex magnetröntgen. Som ung sjukskötarstuderande lärde jag mig väldigt mycket.

Arbetet på avdelningen var mycket intressant, utmanande och spännande samtidigt som det var väldigt tungt både fysiskt och psykiskt. Förutöver det vanliga arbetet uppstod det ofta akuta (livshotande) situationer på avdelningen och då fick vi sjukskötare givetvis avbryta det mesta av det andra arbetet för en stund. Det var också tungt att bemöta de anhöriga eftersom prognoserna för de som var intagna på intensivvårdsavdelningen ofta inte var särskilt hoppingivande.

Jag gjorde många misstag den sommaren. Alla misstag upptäcktes till all lycka av mina erfarna kollegor och ingen patient kom till skada. En gång var det ändå ganska nära. Jag fick väldigt snabbt upptäcka hur ansvarsfullt sjukskötaryrket är och också jobba på mina egna känslor om att acceptera att alla gör misstag. Det var inte lätt. 

Under min tid på intensivvårdsavdelningen upptäckte jag hur kunniga mina kollegor var, särskilt de som jobbat länge på avdelningen. De visste otroligt mycket om neurokirugisk vård, olika ingrepp samt prognoser och jag lyssnade nyfiket på dem då de förklarade för anhöriga hur patienterna egentligen mådde och vad man kunde förvänta sig inom de närmaste dagarna. Efteråt har jag förstått att det är detta man kallar att vara expert inom ett område.

Nuförtiden kan man inte mera utbilda sig till specialsjukskötare. Alla som blir sjukskötare får ungefär samma utbildning och sedan kan man jobba var som helst inom vården. Man blir expert inom något visst område genom att jobba länge inom samma specialområde. Ofta tänker man att sjukskötare alla har samma kunskaper och kan jobba var som helst. På grund av vårdarbristen får man visserligen jobb nästan var som helst som sjuskötare men det tar en lång tid att bli en riktig expert inom ett område. 

Jag känner att det är viktigt att konstatera att sjukskötare inte är utbytbara mot vem som helst och att vi verkligen behöver uppskatta och belöna det fina arbete som görs på olika avdelningar. 

Ensimmäinen työpaikkani sairaanhoitajana oli teho-osastolla. En ollut vielä valmistunut sairaanhoitajakoulusta mutta olin opintojen loppuvaiheessa joten sain sairaalasta kesätyöpaikan. Sijoituksena oli Töölön sairaalan neurokirugian teho- ja valvontaosasto. Osastolla hoidettiin pääosin aivokasvaimen tai aivoverenvuodon takia leikattuja potilaita. 

Perehdytykseeni kuului työskentely yhdessä kokeneen sairaanhoitajan kanssa muutaman työvuoron ajan. Viikkoa sen jälkeen kuin olin aloittanut työt osastolla tulin ensimmäiseen yövuorooni ja kävi ilmi, että olisin yksin vasuussa kahdesta tajuttomasta/nukutetusta leikatusta potilaasta. Tämä tuntui todella haastavalta ja onneksi kollegani huomasi asian ja otti sen vuoron ajaksi vastuun toisesta potilaasta. 

Sen kesän aikana olin vastuussa potilaiden (1-2 potilasta/vuoro) kokonaishoidosta. Vastasin suonensisäisestä lääkityksestä ja ravinnosta, valvoin hengitystä hengityskoneella ja huolehdin muista tärkeistä asioista kuten verenpaineen ja verensokerin seurannasta. Tärkein tehtäväni oli potilaiden tajunnan tarkkailu. Herätin potilaat 1-3 tunnin välein nukutuksesta ja selvitin, onko tajunnassa tapahtunut muutosta. Näiden lisäksi huolehdin perushoidosta, kuten potilaiden pesemisestä sängyssä päivittäin sekä hampaiden ja hiusten pesusta ja tarvittaessa ajoin potilaiden parran. Vein myös potilaita sängyllä erilaisiin tutkimuksiin esim magneettitutkimuksiin. Nuorena sairaanhoitajaopiskelija opin todella paljon. 

Työskentely osastolla oli todella mielenkiintoista, haastavaa ja jännää, samalla kun se oli fyysisesti ja henkisesti raskasta. Perustyön lisäksi eteen tuli erilaisia henkeä uhkaavia tilanteita ja silloin saimme keskeyttää suurimaan osan muusta työstä hetkeksi. Omaisten kohtaaminen oli myös raskasta sillä teho-osastolla hoidettavien potilaiden ennusteet eivät olleet kovinkaan toiveikkaita. 

Tein monta virhettä sinä kesänä. Kokeneemmat kollegat onneksi huomasivat kaikki virheeni eikä yhdellekään potilaalle koitunut haittaa. Yhden kerran tosin tämä oli kovin lähellä. Sain hyvin nopeasti huomata kuinka vastuullista sairaanhoitajan työ on ja sain myös työstää omia tunteitani kun yritin hyväksyä, että virheitä sattuu. Tämä ei ollut helppoa.

Teho-osastotyöskentelyn aikana huomasin, kuinka osaavia kollegani olivat. Erityisesti ne, jotka oliva työskennelleet osastolla pitkään. He tiesivät uskomattoman paljon neurokirurgisesta hoidosta, eri leikkauksista ja ennusteista ja kuuntelin mielenkiinnolla heitä kun he kertoivat omaisille miten potilaat voivat ja mitä voitiin odottaa seuraavien päivien aikana. Jälkeenpäin olen ymmärtänyt, että tätä kutsutaan asiantuntijuudeksi. 

Nykyään ei enää kouluteta erikoissairaanhoitajia. Kaikki sairaanhoitajat saavat pääosin saman koulutuksen ja sen jälkeen voi työskennellä missä vain hoitoalalla. Asiantuntijaksi voi tulla työskentelemällä pitkään samalla erikoisalueella. Usein ajatellaan, että kaikilla sairaanhoitajilla on sama tietotaito ja työskennellä voi missä vain. Hoitajapulan takia työtä saa sairaanhoitajana lähes mistä vain mutta kestää pitkän ajan, että tulee alansa asiantuntijaksi.

Minusta on tärkeää todeta, että sairaanhoitajat eivät ole vaihdettavissa kehen tahansa ja arvostaa ja palkita sitä hienoa työtä, jota eri osastoilla tehdään.